söndag 19 april 2009

Skip <3

Yesterday was in general a very good saturday.
Except for one thing.
We had to put Skip down.

He's been an outside dog ever since I came here but maybe 2 months ago we started to take him inside. That's when we for real noticed how sick he is. Took him to the vet several times but they didn't see at first what was wrong with him so they came with new things every visit.
The first reason why we took him there was because of his diarrhea that got fixed, than his cough.
The last visit said that he got worms inside of him that has been living there for a while and that stops something to his heart.
So the last maybe two weeks he poofed up so his stomach looked like a balloon and it was filled with fluid and worms. He threw up at least once everyday.
It was painful to see him, that he could hardly find peace to fall asleep at night and was breathing very heavy. So these weeks when he's been living inside I've gotten to know him.
Which made it much harder to say bye to him.
It wasn't hard at first, but when we stood there next to him and they put the shot into him, it hurt. And all I could think of, If it was my dogs, I don't know what I would do.
I wanted to cry, but not in front of Heather.
He was only 7 years old.
But it was better for him to be put down so he didn't have to be in pain.

R.I.P Skip
<3

3 kommentarer:

  1. Det är verkligen svårt att säga adjö till en hundvän, oavsett om man känt den i flera år eller bara för en kort tid. Fina Skip han springer fritt bland andra hundkompisar nu och har inte ont längre!!
    Älskar dig mitt hjärta <3

    SvaraRadera
  2. Vet du gullet - jag har ingen aning om hur i hela fridens namn vi ska kunna ta adjö av Fiffi när den dagen kommer. När hon var så sjuk förra året grät jag floder och Lars var småfuktig i ögonen han med och jag "hytte" åt henne att hon skulle bara våga dö;-). Men jag håller med mamma, Skip springer säkert omkring i himlen bland dom andra och jagar kaniner och är Han som Bestämmers favorit :-D
    Många kramar
    Moster
    som ser fram emot en bild på den där tatueringen LOL

    SvaraRadera
  3. Åh, vad sorgligt, det gör ont i hjärtat. Den enda trösten i dess situationer är ju att veta att nu är lidandet slut och att nu har det så mycket bättre.
    Jobbigt att inte få släppa fram sina känslor, jag hade nog inte kunnat hejda mig.
    Stora varma kramar

    SvaraRadera